Blogginlägg D: Elements of journalism

Frågan om journalistiken kommer att utvecklas i och med det ökade bloggandet/twittrandet och diverse sociala medier plats i nyhetsflödet är ett högaktuellt ämne - särskilt i ljuset av den senaste tidens händelser i Nordafrika och Mellanöstern.
Kovach och Rosenstiel skriver att "journalism's first obligation is to the truth". Detta borde vara en självklarhet, men är det inte då journalistik till högre och högre grad blir en kamp om sålda lösnummer/finansiärer. Idag kan man hitta helt olika vinklar på skildringar av händelser bara i svenska tidningar - för att inte ens börja tala om USA och alla dess nyhetskanalers politiska agendor.

I vissa länder finns ingen fri press över huvud taget - eller till väldigt liten grad. En journalist på den statliga nyhetbyrån i Egypten lämnade sitt arbete när cheferna ville att hon skulle skriva att demonstrationerna avtagit - när de i själva verket pågick för fullt i Kairo - fri press är bara att drömma om. Vilket gör just de nya sociala medierna så extremt viktiga för demokratisk utveckling - vilket fri press ska syfta till, särskilt i länder där pressen inte får agera fritt. Att människor vågar trotsa makthavarna och deras hot om fängsling och tortyr för att sprida budskap på internet som annars inte skulle nå allmänheten är hjältemodigt och framför allt en grundsten till den demokratiseringsprocess som vi förhoppningsvis ser just nu.

Att då svenska respekterade journalister skriver att bloggar inte är något fenomen att ta på allvar inom journalistiken är både skrattretande och skrämmande. Visst, aftonbladet.ses kommentarsfunktion kanske inte utnyttjas till att sprida så värst mycket vettiga åsikter och många bloggar handlar om vilket smink 18-åriga tjejer använder på tisdagsmorgnarna. Men bortse från detta och se istället till den flod av information som vi idag kan få från ställen där vi annars bara skulle kunna få från statligt kontrollerade medieinstitutioner. Den rädsla som makthavare har för internet - där man till och med stängde av internet för att hindra folk från att få information om vad som skedde i Egypten under början av demonstrationerna - visar ju bara att internet är en kraft att räkna med. Kanske är det detta som skrämmer etablerade journalister och tidningsdistributörer, att de fått en ny konkurrent som kanske kommer att visa sig vara viktigare och viktigare i nyhetsflödet? En komplicerad relation - men i mina ögon en av ömsesidigt värde för både bloggarem journalister och journalistikens utveckling i framtiden.

Blogginlägg C: När blir journalistik fiktion?

Jag har läst boken Lasermannen av Geller Thamas flera gånger och lånat den till andra ännu fler. Det är någonting med den boken - mer spännande än de flesta deckare - som gör att man fastnar. Ett sjukt detaljerat porträtt av en sjuk man - och en sjuk tid i Sverige. Kanske är det för att jag är uppväxt i Stockholm. Under den tiden Lasermannen härjade var jag fem-sex år och att många av de platser där Lasermannen befinner sig i boken är platser där jag varit, kanske är det att mina föräldrar har utländsk härkomst som gör att jag blir så gripen av historien om hur en människa kunde sätta skräck i så många andra och hur samhället började förändras till det sämre i mina ögon.

Historien är sammanvävd av intervjuer med John Ausonius själv, poliser som jobbat med fallet, offren och människor runt dem och tidningsartiklar om hur det politiska klimatet i Sverige såg ut under denna tid när bland annat Ny demokrati precis bildats och kommit med i Riksdagen. Flera gånger gråter jag när jag läser boken för man känner en närhet till de människor som drabbas eftersom Tamas gör ett så bra jobb i att göra de verkliga, vilket de ju är.
Men något av det bästa med boken är slutet. Efter man har läst klart hela historien kan man gå vidare in på hans källhänvisningar. Många sidor med källhänvisningar till varje kapitel - varje mening får man reda på var den kommer ifrån eller vem som sagt. Det är nästan en av bokens starkaste punkter, den detaljrika källförteckningen som gör boken än mer trovärdig och också än mer skrämmande.

Jag läste Gömda när den kom ut och jag var 14. Läste den som fakta och grät över att människor kunde göra så mot varandra och om hur dåligt Sverige var på att ta hand om människor som for illa. "En sann historia" stod det ju på framsidan och för mig var det en sann historia som jag sträckläste och grubblade över precis som så många andra i Sverige. DÄrför gör det mig ledsen när man år senare uppdagar att mycket av historien verkar vara falskt. Den sanna historian är plötsligt bara en historia och jag blir arg för att man lurat mitt 14-åriga jag till att tro på det jag läste.
Jag tycker man kan ta sig många friheter berättartekniskt för att få fram en bild och göra handlingen lättbegriplig/gripande. Men jag tycker inte att man om man kallar sig journalist ska kunna komma undan med att falsifiera och kalla det sanning.