Blogginlägg C: När blir journalistik fiktion?

Jag har läst boken Lasermannen av Geller Thamas flera gånger och lånat den till andra ännu fler. Det är någonting med den boken - mer spännande än de flesta deckare - som gör att man fastnar. Ett sjukt detaljerat porträtt av en sjuk man - och en sjuk tid i Sverige. Kanske är det för att jag är uppväxt i Stockholm. Under den tiden Lasermannen härjade var jag fem-sex år och att många av de platser där Lasermannen befinner sig i boken är platser där jag varit, kanske är det att mina föräldrar har utländsk härkomst som gör att jag blir så gripen av historien om hur en människa kunde sätta skräck i så många andra och hur samhället började förändras till det sämre i mina ögon.

Historien är sammanvävd av intervjuer med John Ausonius själv, poliser som jobbat med fallet, offren och människor runt dem och tidningsartiklar om hur det politiska klimatet i Sverige såg ut under denna tid när bland annat Ny demokrati precis bildats och kommit med i Riksdagen. Flera gånger gråter jag när jag läser boken för man känner en närhet till de människor som drabbas eftersom Tamas gör ett så bra jobb i att göra de verkliga, vilket de ju är.
Men något av det bästa med boken är slutet. Efter man har läst klart hela historien kan man gå vidare in på hans källhänvisningar. Många sidor med källhänvisningar till varje kapitel - varje mening får man reda på var den kommer ifrån eller vem som sagt. Det är nästan en av bokens starkaste punkter, den detaljrika källförteckningen som gör boken än mer trovärdig och också än mer skrämmande.

Jag läste Gömda när den kom ut och jag var 14. Läste den som fakta och grät över att människor kunde göra så mot varandra och om hur dåligt Sverige var på att ta hand om människor som for illa. "En sann historia" stod det ju på framsidan och för mig var det en sann historia som jag sträckläste och grubblade över precis som så många andra i Sverige. DÄrför gör det mig ledsen när man år senare uppdagar att mycket av historien verkar vara falskt. Den sanna historian är plötsligt bara en historia och jag blir arg för att man lurat mitt 14-åriga jag till att tro på det jag läste.
Jag tycker man kan ta sig många friheter berättartekniskt för att få fram en bild och göra handlingen lättbegriplig/gripande. Men jag tycker inte att man om man kallar sig journalist ska kunna komma undan med att falsifiera och kalla det sanning.